Jag har en egenskap som både kan vara en belastning och en belöning. Många gånger ser jag det som en belastning. Det är att jag alltid genomför saker som jag åtagit mig. Hur jäkla jobbigt jag än tycker det är så ser jag det som ett ansvar som jag själv skulle se som en tyngre börda om jag inte tog mig igenom det jag åtagit mig.
Jag har några bra exempel på sådana situationer.
Kyrkans lucia
När jag gick i grundskolan och var utnämnd till kyrkans lucia. Jag har skrivit om det förr men för er som inte läst det så utspelades det en dramatik som besökarna ännu kommer ihåg.
Jag tog min roll på allvar. Lärde mig en lång dikt utantill så jag kunde säga den baklänges nästintill. Jag hade 5 ljus i håret och ett ljus under näsan när jag vandrade in längst med kyrkogången.
Alla blickar vilade på mig. Jag var lucian för året. Vilken ära! När jag stod där framme och försökte se så luciafin ut som möjligt så drabbades jag av en enorm nervositet. Nervositeten gjorde att jag tappade fokus och glömde när det var tid för mig att prata i mikrofonen och säga orden jag kunde så väl. Pianotjejen gick fram till mig och petade mig på axeln för att påminna mig. Jag kände mig så dum redan då så inte blev nervositeten mildare. Jag staplade fram till mikrofonen och fick black out.
Jag stod och tittade på folket och besökarna tittade tillbaka på mig. De väntade spänt. Jag började skratta men räknade inte med att mitt skratt skulle höras så högt som det gjorde i mikrofonen. Mitt skratt ekade högt i hela kyrkan så jag tystnade snabbt igen.
Ett ord kom fram och ett annat. Jag stakade mig fram. Fick så svårt att minnas texten som jag egentligen kunde så väl. Jag kände att det brast inom mig så jag började gråta. Snyftningarna hördes i mikrofonen och åskådarna höll andan. Jag fortsatte att säga ord för ord sakta för jag fick anstränga mig för att komma ihåg. Jag grät mig igenom hela versen och det var många besökare som grät med mig. Det blev en väldigt sorglig vers kan man väl säga. Jag klarade mig igenom till sista ordet och sen var det tid för alla andra att sjunga.
Jag stod där med tårarna rinnande längst med mina redan blöta kinder, Jag skämdes. Värmen och gråten gjorde att näsan började rinna. Jag fick en kraftig snuva. Eftersom det kändes som alla ögon var riktade mot mig så kände jag mig väldigt besvärad att dra in och hejda snoret. Jag försökte så smått men allt hördes så väl. Jag fick knappt luft och jag började vingla tills jag föll ihop. Jag fångades upp av personerna vid främre raden och man kunde ta på spänningen i lokalen. Där satt jag och fick vatten och de hjälpte mig.
Hade jag gett upp? Nej! Hade de flesta gett upp? Ja, det tror jag faktiskt.
Innan showen var klar så reste jag mig framför alla mina tärnor, drängar och tomtar. Tillsammans vandrade vi ut till:
Natten, går tunga fjät…
Jag trodde jag skulle bli sågad men åskådarna berömde mig och sa att de aldrig blivit så berörda av ett luciatåg förut. En och en annan skrattar fortfarande av minnet.
Det här spelades in av mina föräldrar och har används i studiesyfte om att en del människor aldrig ger upp och går som vinnare ur situationen hur jobbigt det än må vara.
Jag har under årens gång ofta varit med om att personer i min närhet har lämnat en pågående diskussion, lagt på luren i örat på mig, tagit time out, låtit bli att höra av sig på flera dagar osv. Kvar står ofta jag med en vilja att lösa situationen men det är inte lätt att prata till luft. Ofta blir det att jag själv får hela bördan själv för jag så gott som aldrig backar. Jag kan vara helt förstörd som nu tex. Jag känner att mitt hjärta redan är vid bristninggränsen. Jag känner att jag kämpar för att orka. Ändå så tar jag en liten bit i taget och försöker ta mig igenom det.
Mina erfarenheter har ju lärt mig att tar jag bara ett andetag i taget så kommer jag fixa det. Jag skulle dock gärna vilja lägga mig ner och bara ta en break men det ”kan” jag inte.
Jag är faktiskt lite avundsjuk på de som faktiskt bara vågar ta en break när det passar dom. Jag tror jag skulle behöva det ibland.